andas.

Det tar aldrig slut visst? Den där känslan som jag burit med mig hela mitt liv i princip är återigen under mitt skinn. Känslan av att vara vilsen, maktlös och förtvilad. Hur ska jag rädda det nu? jag kan inte rädda för jag druknar själv. Jag druknar i rädslan att såra, att inte finnas till, att göra fel, att säga fel. Men allt jag vill är att hjälpa. alltid. Jag vill göra alla andra fria, för det är kanske är då jag blir fri. Jag älskar så mycket att jag ibland glömmer bort mig själv, det säger Emil iaf. Själv känner jag bara att läpparna smakar salt av frusna tårar och jag är precis där jag alltid har varit. Det kommer aldrig ta slut eller hur? Vart ska jag gå när allt blir fel?