We all Dream, We all Love

Det går inte att komma ifrån det. Alla människor lever, för dom har en gång i tiden fötts. Sen kanske man är levande död, tyvärr. Livets väg är inte upplyst så att alla hittar rätt, vem som helst kan trampa snett och falla. Falla så hårt att det inte går att resa sig igen.

Tänk dig att du har tre dockor – en i glas, en av plast och en av stål. Någon kommer förbi med en hammare och slår alla tre dockor i huvudet med samma kraft. Glasdockan går helt i bitar, plastdockan blir skadad - hon får ärr för livet, medan ståldockan bara ger ifrån ett lätt, metalliskt läte, du kan inte se att den blivit slagen. Det finns alla slags dockor i vårat samhälle.
Jag vet vilken jag är.

Jag har sedan långt tillbaka haft en viss rädsla för människor. Inte vilka människor som helst utan alla dom som ramlat. Ramlat ur systemet. Jag var rädd för att gå på stan, ville inte att de skitiga, påtända, hungriga och ensam människorna skulle prata med mig eller ens se på mig. Jag var uppriktigt rädd. Missbruk, ordet känns inte så starkt men innebörden kan riva väggar, skal. Missbruket kan förstöra, såra och skräma. Men missbruk beror på något. Jag tror inte att man vaknar upp en morgon och tänker - hmm nej jag ska nog ta mig en sup, får då löser sig allt. Orelistisk tanke. Och alla ni som står bakom argumentet - de är deras val. Tänk om! Visst är det deras val men de kanske inte har så mycket att välja mellan? Man vet aldrig vad som hänt människan som sitter frussen framför dig på gatan med whiskey flaskan tätt emot läpparna. Du vet inte varför rika och till utsidan lyckliga människor väljer att fly med hjälp av knarket. Du vet inte varför. Du vet ingeting, och frågar man inget får man inget veta. Men även om du får ett svar så är det inte säkert att du förstår. Missbruk är inte bara missbruk. Det är ett liv, en själ. Det är som ett träd med tusen grenar som alla pekar på olika saker.

Människan är svag. Jävla skit. Sen är det den svaga människan som måste göra ett val. Falla ännu längre ner, eller sakta resa sig och börja klättra. Jag försvarar inte missbruk. Skulle aldrig i mitt liv acceptera det men jag tror inte på enbart dumdistrighet. Och ändå är jag rädd.

En man hade föreläsning för ungefär 500 ungdomar. Han tog fram en hundralapp och höll upp den så alla kunde se. Han frågade sen : "Är det någon som vill ha den här hundralappen?!" Alla räckte ju självklart upp handen för det var ju ganska mycket pengar. Mannen knölade ihop lappen och räckte sedan upp den igen : "Nån som vill ha den här ?" Alla räckte upp handen . Han la hundralappen på golvet och stampade på den så den blev smutsig : "Fortfarande någon som vill ha den här ?" Alla räckte upp handen. Då sa han "Ja tycker ni ska dra lärdom av det här. Även hur smutsig och ful någon är så har hon/han lika mycke värde!".Jag är en människa.

Precis som dom som sitter hemma och äts upp av sin egna ångest. Jag vet att det finns barn till flera tusen missbrukare, jag vet att det finns föräldrar, syskon, anhöriga till varenda kotte som väljer att ta till droger, alkohol osv för att dämpa ångesten. Dom ropar på hjälp. Ibland viskar dom och ibland skriker dom. Men de behöver hjälp. Precis som den som väljer att ta flaskan till halsen. Det finns nått där bakom.

Ingen människa kan göra allt, men alla kan göra något