När jag blir gammal så tänker jag mig att jag ser ut ungefär som min en gammal version av hon Rizzo i Grease. Frisyren i en mörkfärgad frilla, kanske med en lite färgad slinga i luggen för att försöka vara "Inne" eller ett stort rött spänne på ena sidan för att dra tillbaka en lugg. Jag skulle var klädd i små koftor, tunikor eller andra vackra kreationer som jag köpt någonstans i världen när jag varit på alla mina resor. Jag skulle se ut som en blandning mellan bulltant och italiensk älskarinna. Så ser jag ut när jag blir ett gammalt skrutt.
Min man, Emil, läser mycket böcker och håller mig i handen när vi går på gatan. Han kan så mycket om nästan allt och så är han fortfarande en jäkel på att hångla upp mig när ingen ser. När vi fyller 65 vill vi precis samma sak. Så måste det vara. Arbetet är avklarat, vi kan stryka över den delen av våra liv. Vi behöver inte ställa någon väckarklocka, vi behöver inte klä på några barn. Vi behöver inte kasta i oss en kopp kaffe till frukost och vi behöver inte trängas framför badrumsspegeln för att bli klara i tid. Istället så startar vi ett nytt äventyr. Ett äventyr av många. Precis som i Filmen UPP (om ni inte sett den än så GÖR det). Vi reser, går på kurser, är med våra underbara barnbarn och självklart egna barn. Vi umgås med våra bästa vänner som även de fortfarande har krut i brallan. Sedan köper vi två biljetter till Spanien. Där flyttar vi in i ett stort hus vid havet, vi ger alla familjemedlemar en varsin stuga på tomten. Vi fyller källaren med champagne och installerar tvspel i alla fyra vardagsrum. Vi gör om matsalen till ett enormt bibliotek och vi bygger en koja i trädgården av tyger och madrasser. Där ligger vi hela dagarna, läser och skålar. Det tar inte lång tid förrän hela vår vänskapskrets gör precis samma sak. De säljer allt de har och kommer ner till oss. Tur att vi har köpt ett så stort hus. Alla får plats och vi har stora middagar varje kväll, sover länge och gör precis som vi vill. En måndag kanske vi vill spela tv-spel hela dagen. Det går finfint. En annan dag har vi biomaraton i trädgården, en annan dricker vi rödvin till frukost. Vi har alltid barnbarn och släkt på besök som springer runt och klappar på hundarna och katterna och kaninerna.Vi är aldrig uttråkade för vi är klara med att vara uttråkade. Vi avskärmar oss från verkligheten och vi lever på låtsas (på riktigt) i vår spanska värld där tapasen aldrig tar slut och där man kan ligga på madrasser i trädgården och spela super mario en tisdagseftermiddag när resten av världen stressar sönder sig.
men framför allt så är jag tacksam.
låter som en underbar framtid att sträva efter =)
SvaraRadera