Inatt har jag verkligen varit drömmarnas värld - allt var så verkligt och när jag vaknade så kände jag mig alldeles tom. Jag drömde om min familj och mina vänner men framför allt så drömde jag om min fina fina mormor. Det var så verkligt och jag började nästan gråta när jag vaknade och insåg att mormor inte alls har kommit tillbaka till oss. Hon fick träffa wilmer i min dröm och jag har aldrig sett så mycke lycka i någons ögon som det var i mormors. Hon pussade och kramade wille som att hon ville ta igen alla pussar hon har missat sen han föddes. Det som var lite läskigt var att mormor hela tiden i drömmen bad om ursäkt för att hon har varit borta så länge men att hon sett oss varje sekund. Är det på riktigt?
Vi fikade med mormor och vi i familjen bråkade nästan om vem som skulle sitta och hålla i hennes lilla skrynkliga men super mjuka hand. När jag kramade henne så luktade hon sin oleyi kräm och jag var så himla glad att hon var hos oss igen. Vi pratade i munnen på varandra för vi ville berätta om allt som har hänt och precis som jag trodde så älskade hon Emil. - Ja vem gör inte de liksom :). Hon tyckte det var bra att jag pluggade och hon viskade att jag inte skulle ge upp. Hon grät flera liter med tårar av lycka för att hon var så stolt över mamma, då började alla vi andra också gråta såklart. Fan allt var så verkligt - det gick nästan att ta på det.
Mormor bjöd på finska pinnar och apelsiner - wilmer åt så det sprutade ur öronen på honom. Men inte ens My kunde säga stop när det var mormor som gav honom. Vi satt där runt hennes bord och hon berättade igen om när vi var små och dunkade i hennes bord så morbror Jean Arne var tvungen att lacka om det.
Min fina, underbara, vackra och helt fantatiska mormor. Du kommer alltid att ha en stor och speciell plats i mitt hjärta. Du är så saknad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar