We all Dream, We all Love

Det finns saker som man uppmärksammar, hur stressad man är. Ibland kan det vara sorliga saker, ibland roliga, vackra, konstiga, berörande etc. Men något med händelsen gör att jag stannar upp och det finns oftast bara två utvägar på mina känslor - ett ledset hjärta eller ett berört hjärta. Nedan finns några exempel på sorgliga saker

Gamla män som beställer 1 kaffe och 1 tårtbit. Män som är så mycket man att det bara lyser om dem. De går raka i ryggen och lyfter av sig hatten samtidigt som de nickar till flickan i kassan på kondiset. Viker försiktigt skinnhandskarna och hänger hatten på stolen bredvid. Och sedan bara sitter där och tuggar långsamt, långsamt som om att förmiddagen skulle försvinna fortare eller för att försöka njuta av livets goda trots att de numera får uppleva det ensam. (KOLLA filme UPP)

Kaninen vid djuraffären som jag alltid gick in i när jag var liten hade ett a4pappret tejpat på buren; "Stor men snäll." Och fick sedan ett tillägg efter en vecka; "Bur ingår". Va man tvungen att göra honom till en bra affär för att någon skulle älska honom?

Pappor som går fort fort och ett litet barn i obekväm overall som springer efter och ropar "Men vänta pappa, vänta du går för fort!"

Glada spärrvakter och busschaufförer som ingen tittar i ögonen när de ler och ingen svarar när de säger god morgon.

Små tanter i fina handskar som köper enportionsförpackningar på ICA, plockar fram knöliga tjugolappar och packar ner varorna under darrande tystnad.

Tjejgäng där den tredje tjejen liksom går några steg efter och de andra två har axlarna bakåt och hakorna upp mot himlen och det är så uppenbart att hon alltid är den de ringer sist, den som får sitta på extrastolen vid tvåborden på caféet och som de pratar skit om när hon är hemma och förkyld. När jag ser det så önskar jag att de snart börjar gymnasiet eller nått liknande så att man ser att det finner fler vänner än de man alltid hängt med.

När pappor börjar gråta, och man börjar också gråta. Man gråter bort fyra näsdukar, men inte för samma andledning som pappan utan för att man aldrig har sett sin pappa så ledsen.

Människor som kommer hem och ingen frågar hur hon mår och när hon tänker efter har nog ingen frågat på många år.

Människor som pratar i telefon och inte vänder sig om tittar efter om deras hund kanske vill stanna och nosa på en vägg eller lyktstolpe. Och hunden spjälar och snubblar sig förbi gatorna, håller emot för att hinna kissa.

Jag läste att Prins carl philip var en av avgångseleverna på forsbergs slututställning för några år sedan och han hade en livvakt vid sin monter och sex försiktigt uppsatta fotografier. Och folk pekade och skrattade och ingen gick fram och tittade på hans grejer. Och ett fotografi var på en äldre man som höll en död fågel i sina kupade händer.

Onyktra tjugoåringar, idioter, som ramlar ut från klubbarna runt stureplan och ber sina kompisar ta bilder med mobilkamerorna. Och de sätter sig på knä vid en uteliggare och gör kaninöron och folk samlar sig runt och applåderar och uteliggaren är utslagen och märker ingenting.