Men om en vän kan viska och ett löfte brista
går jag hellre hem
Man kan skratta fast man inte menar det. Man kan kyssas utan att känna det. Man kan ta på utan att vilja. Man kan ge komplimanger som inte betyder något. Man kan är inte samma sak som att man vill.
Men man kan också skrika när man är förbannad. Gråta när det gör ont. Undvika när man inte klarar.
Det viktiga är att inte glömma bort vem man är. Att lita på att ens vänner talar sanning. Att titta på sig själv i en spegel och tycka att man är rätt jävla bra. Att våga tycka om och framför allt tycka rätt. Att våga ta steg som gör ont. Att tillåta sig själv må bra.
Det är alltid lätt att predika men svårare att leva efter.
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.
- en fin bok om något så sjukligt vackert - LOVE
Min favoritsida: ”Du måste lova att du inte skrattar när du ser det.”
”Jag lovar.”
”Du får inte tycka att jag ser ut som ett missfoster.”
”Visa nu bara.”
Han drar upp tröjan och på sidan av magen sitter det ett födelsemärke med ett hårstrå på.
”Var det allt?”
”Tycker du jag är äcklig?”
”Det syns ju knappt.”
Det här beskriver riktig kärlek så bra. När man har komplex för något och får reda på att ens kärlek skiter fullständigt över det där födelsemärket/ärret/fula magen som du själv inte alls tycker om. När ens kärlek till och med finner det vackert. När man inte bara älskar det självklart vackra hos en människa, utan allt. Det måste vara det finaste med kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar