helt plötsligt springer man rakt in i den där hårda väggen. Näsan knäcks till och blodet som nuddar läpparna smakar så mycket järn att man lika gärna hade kunnat suga på en spik. Armarna känns långa och släpar i marken, axlarna är tunga och putar framåt. Fötterna har blivit förälskade i markytan och kan inte lyftas högre än 2 cm och näsan kittlar som om dammet hade byggt bo. Andningen är nästintill obefintlig men det märks knappt att man inte får luft. Just det man får inte skriva man. Jag vill gråta, jag vill skrika men mest av allt vill jag skratta. Ångesten är nämligen livrädd för skratt. För det är bara bakom skratt som det blir osynligt. Jag tittar på mina böcker, jag tittar på det jag hittils skrivit i word och blir bara tyst. Det här går inte. Jag är så lost. Skolan är hanterbar med när hemtentan kommer in i min värld så rasar den, sakta men säkert. Jag är så förbanat jäkla dålig att få ihop det. Hej Ångest!
Ångesten har byggt bo i mig och jag hatar ordet. Ångest. Kan det iaf heta något finare än ångest? Jag är så trött på att ha ångest så idag ska jag skratta. Jag ska skratta och blunda för ångesten.
Ikväll ska jag skratta med mina otroligt fina vänner och skåla för Nicole som blir stora tjejen. Jag ska skratta och njuta av att jag har så mycket fint och underbart runt omkring mig. Jag ska skratta ångesten rakt upp i ansiktet och svälja den med mat och dryck. Det kommer att bli så kul och jag hoppas verkligen att Nicole har laddat upp med ostbågar.
Mia du är så jävla duktig, det är bara prestationsångesten som talar, för jag vet att det kommer gå jättebra för dig. Du är ju jätteduktig på att skriva och dessutom är du väldigt pedagogisk så det kommer gå superbra! Jag har inte ens börjat titta på hemtententan, men på nåt sätt så vet jag ju att jag får ihop det tillslut.
SvaraRaderaDu borde läsa good enough av Elizabeth Gummesson, den handlar om sånna som oss, som aldrig blir nöjda och har ångest för allt hela tiden.
Vi ses ikväll snygging och ja, jag har laddat med ostbågar!:D
jag har inte ens gett den en blick, men tänkt såhär; vi har ju klarat det hela vägen hit. varje grej med fet ångest - vi har fixat det, right? man får diskutera massor och prata om det, det är ju det han vill. sen kan vi mejla runt lite det vi gjort (när vi väl gjort ngt) och så löser det sig, som alltid. :) (vad FAN gjorde du uppe KLOCKAN ÅTTA en lördag?)
SvaraRadera