stirra ner.

Jag har världens bästa syster, inge snack om saken. Igår efter skolan begav jag mig mot hyresvärden för att beställa tapet till hall och kök (inget tasty bara grått) och efter det begav jag mif till Victorylake. Jag skulle få äran att följa med och hämta Griseknoen på förskolan. (jag skriver förskolan för din skull Alex). Syster och jag släpades oss den långa vägen till lillkotten (cirkus 20 meter) och där möttes vi av världens sötaste Wilmer. Att se honom i en förskolemiljö gör att man bara vill stanna tiden lite. Shit va fort allt går! Detta säger inte jag för att försöka samla ihop vuxenpoäng utan det är verkligen helt sjukt. Min lilla skruttis håller mig i handen och visar vart hans skor står. Mosterhjärtat dunkade både fort och hårt, det gör det iofs alltid när Wille är i närheten

Vi traskade iaf hemåt igen och jag hängde kvar hos familjen. Jag mår ju som sagt inte så bra just nu, jag är i en svacka och jag är en orolig själ. Men igår så kändes allt lite lite bättre. Wilmer får mig alltid att le och glömma saker för en kort stund. Hans - va dä, va dä, va dä gör att jag fylls av bubblande skratt. Och att han stolt visar upp sin mage var och varannan sekund. Sen att jag har en syster som alltid låter mig lufta mitt hjärta och ger mig råd är guld värt. Klart vi har våra stundern när vi vill strypa varanadra också men faktiskt så händer det väldigt sällan. Jag kan alltid vara ärlig med My och säga precis vad jag känner. Det var skönt att prata om det här med flytten och skolan, att höra henne reda ut lite saker och bara säga att det är okej. TACK för att du finns My!

Nåväl efter några timmars lek och prat så kom emil och vi begav oss till Mamma och Pappa. Igår var dagen som Smigge skulle flytta in. Jag och Emil följde med Mamma och hämtade Smigge och ni som känner mig vet vad jag tycker och tänker om katter. Men igår så fick jag faktiskt lite hjärtslag för smigge. Han verkade så rädd att vara ute och i bur att han skrek. Jag tyckte verkligen synd om honom och vi sprang nästan hem till mamma för att han skulle slippa vara där inne. Väl hemma hos mamma sprang han bara och gömde sig.. haha lilla Smigge. Men nu har iaf dom en katt och jag hoppas att jag kan se över min rädsla och se Smigge som en i familjen. Mamma var iaf glad och det är de som är det viktigaste. Min fina och underbara Mamma.

Nu sitter jag och skriver på hemtentan, ska försöka sätta lite fart så vi hinner med en tripp till Stalands och Ikea idag. Så nu får jag stänga ner den här bloggisen och sätta på spotify för här ska skrivas!

Puss